Lit de parade...

...längs Stockholms gator, som en svit efter helgen.

Plötsligt....

...blev lägenheten vår, drömmen sann, och just nu sitter jag mest på ett rosa moln och viftar med fossingarna.

Jag har så vansinnigt lätt att kära ner mig...

...i golvlister, takhöjder och utsikter. Och förbereder mig på att få hjärtat krossat var och varannan vecka ett bra tag framöver.

Om ni undrar var jag tog vägen...

...så kastades jag in i en smått omtumlande och rörig lägenhetsförsäljning-och-flytt-cirkus. Nu har jag landat. Tillfälligt. I Sibirien. Och lever det glada turistlivet i nya kvarter.

I min väska...

...samlas alltid av någon outgrundlig anledning kopiösa mängder papper. Olika slags papper. Kvitton, biljetter, lägenhetsprospekt, skisser, kuvert...som tillsammans berättar sagan om mig. I realtid. När man ser det så blir det faktiskt ett intressant tidsdokument. Jag ser det allt som oftast mest som ett irritationsmoment. Veckans torsdagstema är I min väska.

På min vänstra axel...

...skulle jag gärna ha en klok typ...som tog de rationella beslut jag inte alltid lyckas fatta. Och skrynklade ihop all beslutsångest till en obetydlig liten papperstuss. Veckans torsdagstema är min låtsaskompis.

Enda gången som jag minns att jag bett till gud...

...som ovanligt långbent elvaåring vars värsta mardröm var att bli lika lång som mamma. Med facit i hand så verkar guden faktiskt ha lyssnat på mig. Jag stannade på 1.70. Och borde kanske ha blivit religiös på kuppen. Även om jag idag inte hade haft något emot att vara 1.76, som mamma. Veckans torsdagstema är min kropp.